Hur man är en bra förälder
Hur vi uppfostrar våra barn formas ofta av vad vi som föräldrar anser vara rätt, önskvärt eller viktigt. Då kan våra egna önskningar och förväntningar få gå före barnets känslor, behov, förmågor och förutsättningar. För att förstå vårt eget sätt att vara förälder behöver vi därför börja med några enkla men viktiga frågor: Accepterar vi barnet med alla dess egenskaper? Låter vi det uttrycka sin egen personlighet? Och är vi medvetna om när vi kräver för mycket, reagerar för strängt, ger efter i onödan eller ändrar reglerna? Svaren visar vilken relation vi bygger med barnet och hur beredda vi är att anpassa vår uppfostran efter dess verkliga behov.
I den här artikeln
Känslomässig närhet som grund för föräldraskapet
Stämningen som ett barn växer upp i har stor betydelse för dess utveckling. Särskilt viktiga är värmen i familjens relationer, känslan av att vara accepterad och hur föräldrar och barn uttrycker sina känslor för varandra. Det känslomässiga bandet påverkar mer än hur barnet mår i sin egen familj. Det formar också barnets förståelse av relationer mellan människor. Erfarenheter från barndomen kan påverka hur barnet senare, när det självt blir förälder, väljer att uppfostra sina egna barn. Kvaliteten i relationen mellan förälder och barn beror ändå inte enbart på förälderns egenskaper och handlingar. Barnet deltar aktivt i relationen redan från födseln. Dess temperament, sätt att reagera och individuella behov påverkar också de vuxnas beteende. Därför utvecklas relationen till varje barn på sitt eget sätt.
Varför passar inte samma sätt att uppfostra alla barn?
Föräldrar med två eller fler barn blir ofta förvånade över hur olika deras erfarenheter kan vara. Ett barn kan växa upp utan större svårigheter i vardagen, medan ett annat behöver mycket mer uppmärksamhet, anpassning och tålamod. Ett tillvägagångssätt som gav utmärkta resultat med ett barn kan vara helt verkningslöst med ett annat, eller till och med framkalla motsatt reaktion. Sådana skillnader är inte ovanliga. Redan tidigt skiljer sig barn åt i många avseenden. Vissa egenskaper är till stor del medfödda och kan inte förändras nämnvärt genom uppfostran. Temperament, fysiska egenskaper, kön, hälsotillstånd och anpassningsförmåga är bara några av de faktorer som påverkar både barnens beteende och hur föräldrarna bemöter dem. Vissa bebisar har en ganska förutsägbar rytm för sömn och mat, är oftast på gott humör, är friska och anpassar sig lätt till den dagliga omvårdnaden. Föräldrarna har lättare att förstå och tillgodose deras behov. Andra bebisar gråter ofta, blir lätt irriterade och har en egen rytm för mat och sömn som föräldrarna har svårt att följa. Deras beteende kan verka oförutsägbart, och försöken att skapa fasta rutiner ger inte alltid det resultat man hoppas på. För en mamma kan en sådan vardag bli mycket utmattande. Ständig trötthet och anspänning övergår ibland i besvikelse och tvivel på den egna förmågan. När omgivningen dessutom visar bristande förståelse, särskilt genom kommentarer om barnets gråt, kan tvivlen på den egna föräldraförmågan bli ännu starkare. Att ett barn behöver mer uppmärksamhet och tålamod än ett annat betyder dock inte i sig att föräldrarna uppfostrar det sämre. Individuella skillnader mellan barn är en viktig del av förståelsen för deras beteende.
Barn behöver inte perfekta föräldrar
Det finns inget enda recept på ett perfekt föräldraskap, och ett barn behöver inte en vuxen som aldrig gör fel. Det är mycket viktigare att barnet har en förälder som älskar, förstår och vägleder det, och som samtidigt tar ansvar för beslut som barnet ännu inte kan fatta på egen hand. Föräldrarollen innebär att ge vägledning, sätta gränser och värna barnets välbefinnande, samtidigt som barnet gradvis lär sig att ta ansvar för uppgifter som det är moget för. Varje förälder har rätt till sina egna övertygelser och sitt personliga sätt att uppfostra. Tålamod och konsekvens ger dock förhållningssättet en stabilitet som barnet kan lita på. När barnet genom den dagliga samvaron får tillit till sin förälder blir det lättare att utveckla trygghet i sig självt och sin egen förmåga. Ur dessa erfarenheter växer också gradvis tillit till andra människor fram. Det ger en viktig grund för att senare utvecklas till en mogen och ansvarstagande person. I källtexten anges en uppväxt utan större utvecklingssvårigheter som ett av tecknen på ett framgångsrikt föräldraskap. En sådan bedömning ersätter dock inte förståelsen av själva relationen mellan förälder och barn.
Att acceptera sitt barn innebär att lära känna det som det är
Föräldrakärlek visar sig inte bara i omsorgen om barnets dagliga behov. Den kommer också till uttryck i förmågan att acceptera barnet som en egen person, med egenskaper som inte nödvändigtvis motsvarar våra önskningar och förväntningar. Om barnet är livligt är det inte realistiskt att ständigt förvänta sig att det ska vara lugnt och tillbakadraget. På samma sätt bör ett försiktigt och mer ängsligt barn inte behöva vara utåtriktat, snabbt och redo att reagera omedelbart i varje situation. Att acceptera barnet innebär att respektera dess natur, i stället för att ständigt försöka anpassa den till en förutbestämd bild av det idealiska barnet.
När barnet inte känner föräldrarnas kärlek
Brist på känslomässigt engagemang kan ta sig olika uttryck, från kyla och likgiltighet till en uttalad motvilja mot barnet. Brist på föräldrakärlek är svår för ett barn att bära. Det avgörande är inte bara vad föräldrarna känner, utan också i vilken utsträckning barnet kan uppfatta och uppleva deras kärlek. Föräldrar kan uppriktigt älska sitt barn men ha svårt att visa det tillräckligt, eftersom de är överbelastade av arbete, oro eller andra problem. Trots att de varje dag tar hand om barnets behov kan deras uppmärksamhet ständigt vara riktad mot andra åtaganden. Barnet kan då känna att föräldrarna är fysiskt närvarande men känslomässigt långt borta. Det märker att deras tankar är någon annanstans och kan dra slutsatsen att det som händer barnet, det som det känner eller vill berätta inte är viktigt nog för att väcka deras intresse. En sådan upplevelse av känslomässig otillgänglighet kan vara smärtsam även när föräldrarnas kärlek verkligen finns där.
Att vara skild från sina föräldrar och känna sig avvisad
Vissa föräldrar anstränger sig mycket för att ge barnet ett bekvämt liv, men överlåter samtidigt större delen av den direkta omsorgen till andra. Barnet kan tillbringa dagarna med personer som tar hand om det och helger och semestrar hos släktingar. I vissa familjer bor barnet hos sina mor- eller farföräldrar i flera år, även när det inte finns något trängande behov av det. Källtexten uppmärksammar särskilt långvarig separation under de första levnadsåren och kopplar den till möjliga svårigheter att senare skapa känslomässig närhet och tillit. Enligt den beskrivningen kan barnet efter återkomsten till föräldrarna ha svårt att bygga den relation till dem som det behöver, eftersom det upplevde den tidigare separationen som ett avvisande. Barnet kan samtidigt börja tro att det självt bär ansvaret för bristen på uppmärksamhet från föräldrarna. I stället för att förstå omständigheterna bakom separationen kan det dra slutsatsen att det inte är tillräckligt snällt, klokt, lydigt, framgångsrikt eller vackert för att förtjäna kärlek. Sådana föreställningar kan undergräva barnets självförtroende och den bild det skapar av sin egen förmåga. När barnet känner sig osäkert kan det börja söka sätt att fånga föräldrarnas uppmärksamhet och vinna deras tillgivenhet. Ibland visar sig det genom kraftiga vredesutbrott, aggressivt beteende eller genom att barnet vägrar äta eller tala. I den ursprungliga beskrivningen anges att reaktionerna kan bli ännu starkare när dessa försök inte leder till den önskade närheten. De kan utvecklas till kraftig aggressivitet eller, tvärtom, till att barnet drar sig undan och isolerar sig socialt. Dessa följder bör inte ses som oundvikliga vid varje separation. Det handlar om möjliga mönster som beskrivs i källmaterialet. Hur generellt de gäller behöver granskas av sakkunniga.
Varför kan en förälder ha svårt att acceptera sitt eget barn?
Orsakerna till att känslomässigt avvisa ett barn kan vara komplexa, och föräldrarna är ofta inte helt medvetna om vad som påverkar deras beteende. En möjlig orsak finns i den egna uppväxten. En förälder som själv inte upplevde tillräcklig acceptans kan omedvetet upprepa sina föräldrars beteendemönster. Ibland kommer obearbetad ilska och fientlighet gentemot de egna föräldrarna till uttryck i relationen till barnet. I andra fall känner den vuxna igen egenskaper hos barnet som den betraktar som sina egna brister och utvecklar en motvilja mot dem. En särskilt allvarlig form av detta beteende uppstår när en förälder försöker såra den andra föräldern genom barnet. Det kan ske vid separation eller skilsmässa, när olösta konflikter mellan de vuxna börjar påverka deras relation till barnet. Gemensamt för dessa exempel är att barnet kan få bära de känslomässiga följderna av erfarenheter, känslor och konflikter som egentligen hör till de vuxna.
Inkonsekvent uppfostran: när reglerna ändras med förälderns humör
Barnet har lättare att förstå gränser när föräldrarnas reaktioner är någorlunda konsekventa. Regler som ständigt ändras kan däremot skapa osäkerhet och förvirring. Inkonsekvent uppfostran kan särskilt uppstå när föräldrarna är överbelastade av vardagens åtaganden, utmattade eller har för lite tid och tålamod. En mamma som ständigt är trött kan vid ett tillfälle straffa barnet för ett beteende hon annars inte reagerar på, och redan nästa dag tillåta just det som hon tidigare förbjudit. Ibland beror eftergivenheten helt enkelt på att hon behöver en paus eller vill få något gjort utan att bli störd. En liknande situation kan uppstå hos pappor som på grund av arbetet tillbringar lite tid med sina barn. För att undvika konflikter under stunderna tillsammans tillåter de nästan allt, tills barnets beteende börjar skapa frustration. Då kan även en liten händelse leda till ett plötsligt och alltför hårt straff. För barnet är det svårt att förstå varför samma sak ibland är tillåten och ibland leder till straff. Det blir gradvis mindre säkert på sin egen förståelse av reglerna och på att föräldrarnas reaktioner går att förutse. Denna förvirring kan åtföljas av rädsla och tvivel på om föräldrarnas kärlek verkligen är beständig. Källtexten beskriver möjligheten att barnet försvarar sig mot dessa känslor genom olika beteendeproblem och reaktioner som där kallas neurotiska.
Föräldrar får göra fel, men har också ansvar för att erkänna det
Ingen förälder kan vara helt konsekvent hela tiden. Att ibland vara orättvis, fatta ett dåligt beslut eller reagera utifrån trötthet hör till familjelivet som det faktiskt ser ut. Förälderns vilja att erkänna sitt eget misstag kan förändra hur barnet upplever en sådan situation. Barnet kan förstå att föräldern gjorde fel eller var inkonsekvent, särskilt när den vuxna öppet tar ansvar i stället för att lägga skulden för sitt eget handlande på barnet. Det skapar en möjlighet att ett enstaka misstag inte skadar den tillit som byggs upp i relationen.
När mamma och pappa har olika regler
Bristande konsekvens finns inte bara i en enskild förälders handlingar. Den kan också bero på att mamma och pappa är oense om hur barnet ska uppfostras. Olika syn på uppfostran är inte nödvändigtvis det största problemet i sig. Barnet kan anpassa sig till att föräldrarna inte gör precis likadant, särskilt om de accepterar och respekterar varandras olikheter. De konflikter som uppstår till följd av oenighet om uppfostran kan vara ett mycket större problem. Om en förälder förbjuder något och den andra genast tillåter det är det förståeligt att barnet oftare vänder sig till den som är mer eftergiven. Men situationen innebär inte bara en fördel för den mindre stränga föräldern. Enligt källtextens förklaring kan barnet samtidigt förlora tilliten till båda, eftersom deras beslut inte längre upplevs som pålitliga. Föräldrar behöver därför inte tänka exakt likadant. Det är mycket viktigare att deras meningsskiljaktigheter inte blir en källa till ständiga konflikter och osäkerhet för barnet.
Orealistiska förväntningar: när barnets liv blir förälderns plan
Vissa föräldrar föreställer sig barnets framtid långt innan barnet får en chans att visa sina egna intressen och förmågor. De förväntar sig att barnet ska lyckas med allt, nå de bästa resultaten och utvecklas enligt en färdig plan som lämnar för lite utrymme för dess individuella behov. En sådan relation innebär ofta ständiga instruktioner, råd och krav. Barnets motstånd accepteras inte, och om det inte uppfyller förväntningarna kan det bli straffat. Föräldern bestämmer schemat för nästan allt: när barnet ska äta, sova och leka, vad det ska ha på sig och vem det ska umgås med. Särskild vikt läggs vid ordning, renlighet och att varje instruktion följs utan tvekan. Framför allt förväntas barnet lyda. Dess önskningar och aktuella förutsättningar hamnar ofta i bakgrunden, medan framgång mäts i hur väl det följer föräldrarnas planer. Dessa barn börjar ibland mycket tidigt lära sig främmande språk, ta musiklektioner, dansa balett eller delta i andra organiserade aktiviteter. Men antalet aktiviteter i sig avgör inte hur väl de utvecklas. Problemen uppstår när kraven blir större än vad barnet klarar av.
Följderna av ständig press att vara bäst
Ett barn som ständigt måste prestera på hög nivå kan börja uppleva varje misslyckande som att det gör sina föräldrar besvikna. Om förväntningarna överstiger barnets verkliga förmåga uppstår frustration, eftersom det inte kan leva upp till kraven. Den erfarenheten kan leda till en känsla av otillräcklighet och senare även till skuldkänslor. Pressen att vara perfekt på allt lämnar lite utrymme för det naturliga lärandet genom försök, misstag och gradvis utveckling av nya färdigheter. Källtexten framhåller också att föräldrars planer som bygger på sådana alltför höga krav ofta inte förverkligas. Trots alla ansträngningar och ständig kontroll behöver barnets framtid inte motsvara de förväntningar som ställts upp i förväg.
Föräldrar som ständigt kritiserar
Det finns föräldrar som nästan aldrig visar att de är nöjda med något som barnet gör. Även när de är nöjda med barnets beteende eller prestation håller de inne med beröm. De är rädda att uppskattningen skulle kunna göra barnet bortskämt eller få det att sluta anstränga sig. I stället för uppmuntran präglas relationen av ständiga anmärkningar, tillsägelser och kritik. Barnet jämförs med jämnåriga som påstås vara klokare, mer framgångsrika eller bättre, och utsätts ibland också för hån eller förlöjligande. Att ständigt konfronteras med sina påstådda brister kan gradvis undergräva barnets självförtroende. I stället för att utveckla trygghet i sin egen förmåga börjar barnet tvivla på sitt värde. I jämförelse med andra kan det känna sig mindre kapabelt och mindre framgångsrikt, och en sådan upplevelse åtföljs ofta av missnöje med sig självt. När barnet sällan får uppskattning för sina ansträngningar och det som det har gjort bra kan kritiken börja prägla hur det ser på och bedömer sig självt.
Överbeskydd: när omsorgen börjar begränsa självständigheten
Under de första månaderna och åren i livet är barnet i hög grad beroende av vuxna. Föräldrarnas vilja att skydda, hjälpa och tillgodose barnets behov är då en nödvändig del av omsorgen. Men i takt med att barnet växer förändras också dess förutsättningar. Det vill gradvis försöka göra allt fler saker på egen hand, och föräldrarnas hjälp behöver följa den utvecklingen. Problem uppstår när föräldern fortsätter att behandla barnet som helt hjälplöst, trots att det redan är redo att ta sig an enkla aktiviteter. Barnet vill äta självt, ta på sig skorna eller nå ett föremål, men föräldern hindrar det gång på gång. Föräldern säger att barnet är för litet, att det inte kan, att det kan ramla eller smutsa ner sig, och utför sedan uppgiften åt det. Sådana reaktioner kan bottna i uppriktig omsorg, men samtidigt går barnet miste om möjligheten att pröva sin egen förmåga. Om vuxna ständigt tar över sådant som barnet kan lära sig att göra självt får självständigheten svårare att utvecklas. Barnet kan förbli alltför beroende av föräldrarna, osäkert på vad det klarar och räddhågset inför nya erfarenheter.
Hur reagerar ett barn som inte får växa upp?
Ett barn som känner sig ständigt övervakat kan utveckla ett starkt motstånd mot föräldrarnas begränsningar. Ibland kommer motståndet till uttryck genom ilska, överdrivna krav eller olydnad hemma. Samtidigt kan samma barn utanför hemmet verka mycket lugnt, lydigt, ängsligt och osäkert. Under sådana omständigheter kan barnet få intrycket att mamman alltid är där, att hon inte låter det ta några risker och att hon fortfarande ser det som ett litet barn, oavsett dess verkliga förmåga. Källtexten kopplar också överbeskydd till möjligheten att barnet blir krävande och främst inriktat på sina egna behov. Där beskrivs även svårigheter att knyta vänskapsband och senare problem med att kommunicera med andra människor.
Varför blir föräldrar överbeskyddande?
Det kan finnas olika skäl till att ett barn får en särskild plats i föräldrarnas liv. Ibland har barnet ett hälsoproblem eller en störning i utvecklingen som gör att föräldrarna känner ett ökat behov av att skydda det. I andra familjer har barnets födelse varit efterlängtad länge. Den kan ha föregåtts av svårigheter att bli gravid, infertilitet eller en graviditet som krävde särskild omsorg för att kunna fortgå. Ibland har föräldrarnas relation varit belastad av allvarliga äktenskapsproblem redan före barnets födelse. Under sådana omständigheter kan mamman uppleva barnets ankomst som en sorts belöning efter tidigare svårigheter, besvikelser och ouppfyllda förväntningar. I den ursprungliga beskrivningen framställs dessa mammor som mycket ansvarstagande, starkt knutna till familjen och med ett uttalat behov av att ge moderlig omsorg. I det familjemönster som beskrivs deltar papporna ofta mindre i beslutsfattandet och har svagare auktoritet i förhållande till mamman och barnet. Överbeskydd kan då hänga samman med att föräldrarna riktar en särskilt stark känslomässig uppmärksamhet mot barnet.
När överbeskydd leder till överdriven eftergivenhet
Vissa barn som växer upp med ett starkt beskyddande förhållningssätt börjar bete sig upproriskt, trotsigt och mycket krävande mot sina mammor. I sina försök att tillfredsställa barnet eller undvika konflikter kan mamman bli alltmer eftergiven, medan barnet försöker ta kontroll över vardagens situationer. Ett exempel som ges är beteendet i en butik. Barnet kräver att få något köpt åt sig. När det inte får som det vill reagerar det med kraftiga protester och ett tydligt utbrott för att försöka ändra förälderns beslut. Om föräldern då verkar hjälplös och ständigt ger efter kan relationen komma att präglas av allt större krav från barnet och allt sämre förmåga hos föräldern att sätta gränser.
Överdriven stränghet: när lydnad blir viktigare än utveckling
En sträng uppfostran bygger ofta på förväntningen att barnet ska lyda utan invändningar och anpassa sig till förälderns regler. Föräldrar kan då begränsa beteenden som är vanliga i barnets ålder alltför mycket. Skrik, hopp, spring, bankande och livlig lek kan vara påfrestande för vuxna, men hör samtidigt till barns naturliga sätt att uttrycka sig och leka. Problemet uppstår när föräldern främst ser detta beteende som olydnad som måste stoppas. Överdriven stränghet kan också visa sig genom krav som inte är anpassade till barnets utveckling och mognad. Ett treårigt barn kan exempelvis förväntas plocka undan sina leksaker helt på egen hand, trots att det fortfarande behöver hjälp eller vägledning med uppgiften. Ett barn som av naturen är livligt kan förväntas sitta helt stilla vid besök hos andra, inte röra något, inte sprida ut föremål och hela tiden uppföra sig oklanderligt. Sådana förväntningar kan överstiga vad barnet faktiskt klarar utifrån sin utveckling.
När föräldern försöker forma barnet till en avbild av sig själv
Föräldrar som tenderar att vara alltför stränga lägger ofta mycket energi på att försöka få barnet att bli precis som de själva. De kan rättfärdiga sitt förhållningssätt med övertygelsen att sträng disciplin bäst förbereder barnet för framtiden och skyddar det från att bli bortskämt. När barnet har mycket energi eller inte är tillräckligt lydigt söker vissa föräldrar därför också hjälp hos en psykolog, eftersom de anser att barnets beteende är ett problem. De försöker uppnå fullständig lydnad genom straff och långa, återkommande föreläsningar om vad barnet får och inte får göra. Men barnet har ofta ännu inte nått den mognad som krävs för att förstå en stor del av förklaringarna. I stället för att ta till sig budskapet kan det bli förvirrat och räddhågset. Överdriven yttre kontroll kan begränsa utvecklingen av barnets självständighet och dess förmåga att på egen hand ta initiativ till aktiviteter och fatta beslut. Följderna kan också märkas i relationerna till jämnåriga. Barnet kan vara ovanligt artigt och lydigt bland vuxna, som ofta berömmer det och lyfter fram det som ett föredöme för andra. Samtidigt kan det bland jämnåriga ha svårt att delta på lika villkor i gemensamma lekar och aktiviteter och kan även bli avvisat.
Hårda straff betyder inte att barnet har lärt sig att styra sitt beteende
Källtexten kopplar särskilt allvarliga följder till hårda straff, framför allt fysisk bestraffning. Ett barn som är mycket lugnt och lydigt hemma kan bete sig helt annorlunda i förskolan eller skolan. Tillsammans med jämnåriga kan det bli hårdhänt och aggressivt och till varje pris försöka ta en dominerande ställning. Denna skillnad i beteende beskrivs som ett tecken på att barnet inte har utvecklat egen inre kontroll, utan styr sitt beteende efter de vuxnas påtryckningar. Intressant nog kopplas alltför sträng uppfostran i detta avseende till ett liknande problem som kan uppstå hos barn till mycket eftergivna föräldrar. I båda fallen kan barnet ha svårt att utveckla förmågan att själv styra sitt beteende, trots att föräldrarnas förhållningssätt är nästan motsatta. Vid överdriven stränghet finns mycket övervakning och begränsningar, men för lite förståelse. Barnet anpassar sig till yttre krav, men utvecklar inte i tillräcklig utsträckning förmågan att styra sitt beteende på egen hand.
Dolt motstånd och kroppsliga reaktioner
Ett barn som är rädd för att öppet sätta sig emot stränga föräldrar kan utveckla mindre synliga sätt att undvika deras krav. Ibland verkar barnet slarvigt, beter sig som om det inte har hört en instruktion eller glömmer ofta vad det har blivit tillsagt. Om barnet tvingas äta kan det försöka gömma mat för att undgå föräldrarnas kontroll. I vissa situationer kan känslomässig anspänning också ta sig uttryck i kroppsliga besvär. Källtexten nämner huvudvärk, magont och smärta i hjärttrakten som möjliga psykosomatiska reaktioner kopplade till sådana erfarenheter. Att barnet lär sig en viss färdighet långsammare eller lyckas sämre än jämnåriga behöver därför inte vara ett tecken på lägre intelligens eller lathet hos barnet. Bakom svårigheterna kan det ibland finnas rädsla, osäkerhet och bristande tillit till den egna förmågan.
Hur kan du hjälpa ditt barn att utveckla självförtroende och göra framsteg?
När barnet lär sig vissa färdigheter långsammare eller inte lyckas uppfylla förväntningarna är mer press inte det enda möjliga svaret. Det är mycket mer hjälpsamt att noga försöka förstå vad som hindrar barnet och vilket stöd det behöver från sina föräldrar. Källtexten ger sju riktlinjer som syftar till att utveckla självkänsla, självständighet och tillit till den egna förmågan.
1. Hjälp barnet att se sitt eget värde
Självkänsla utvecklas genom erfarenheter där barnet upptäcker sitt eget värde och märker att dess förmågor förtjänar tillit. När föräldrarna genom sitt sätt att bemöta barnet visar att de uppskattar det bygger barnet gradvis upp en mer positiv bild av sig självt. Den tryggheten kan hjälpa barnet att lättare ta sig an nya uppgifter, försöka lära sig nya färdigheter och möta situationer som kräver ansträngning. Ett barn som har en positiv bild av sig självt har lättare att hitta modet att försöka på nytt.
2. Uppmärksamma ansträngningar och positiva försök
I stället för att som förälder ständigt fokusera på misstag är det hjälpsamt att uppmärksamma det som barnet försöker göra bra. Barnets ansträngningar, positiva handlingar, intressen och fallenheter förtjänar uppmuntran, även när slutresultatet ännu inte motsvarar förväntningarna. Samtidigt behöver man vara uppmärksam på hur många krav och åtaganden barnet får. En alltför stor belastning kan orsaka stress, som i sin tur kan göra det svårare att lyckas med uppgifterna. Att ständigt öka pressen behöver med andra ord inte förbättra barnets resultat. Ibland kan det få motsatt effekt.
3. Ge hjälp, men lämna utrymme för självständighet
Föräldrars stöd behöver ges i lagom omfattning. Om vuxna ständigt utför uppgifterna åt barnet får det för få möjligheter att utveckla tillit till sin egen förmåga. Men det är inte heller hjälpsamt att lämna barnet helt ensamt med en uppgift som det ännu inte vet hur det ska klara. Det förhållningssätt som i källtexten beskrivs som bäst är en balans mellan inledande vägledning och självständigt arbete. Föräldern kan hjälpa barnet att komma i gång, visa hur det kan ta sig an uppgiften eller ge det stöd som behövs, och sedan låta barnet fortsätta och slutföra arbetet på egen hand. På så sätt ersätter hjälpen inte barnets egen ansträngning, utan ger det möjlighet att gradvis utveckla sin självständighet.
4. Ha förväntningar som barnet kan leva upp till
Föräldrars förväntningar har en plats i uppfostran, men de måste motsvara barnets verkliga förutsättningar. Om kraven ständigt ligger högre än vad barnet kan klara kan det få känslan av att det aldrig kommer att lyckas tillräckligt bra, oavsett hur mycket det anstränger sig. En sådan erfarenhet hjälper inte barnet att bygga upp sitt självförtroende. Därför är det viktigt att kraven går att uppfylla och att uppgifterna blir mer komplexa steg för steg, i takt med barnets framsteg. Då får barnet möjlighet att klara nya utmaningar utan att ständigt känna att det misslyckas med att leva upp till föräldrarnas förväntningar.
5. Låt positiva reaktioner vara betydligt vanligare än negativa
Källtexten föreslår fem positiva reaktioner för varje straff eller negativ reaktion och beskriver förhållandet 5:1 som en särskilt verkningsfull kombination. Som positiva reaktioner anges beröm, uppmuntran och ett varmt leende. Till de negativa räknas tillrättavisningar, kritik, likgiltighet och till och med att rynka pannan. Kärnan i riktlinjen är att barnet betydligt oftare ska få uppleva att föräldrarna uppmärksammar gott beteende och ansträngningar än att de visar missnöje och fördömande. Detta förhållande hör till det synsätt som presenteras i källtexten och bör inte utan ytterligare granskning framställas som en allmängiltig, vetenskapligt fastställd regel.
6. Uppmärksamma det som är bra innan du ger kritik
När vi bedömer barnets arbete eller beteende är det hjälpsamt att börja med det som har gått bra. Även när det är svårt att se de positiva sidorna är det värt att leta efter dem noggrant. Därefter kan man lyfta fram något intressant i barnets försök, till exempel en originell idé eller ett ovanligt sätt att ta sig an uppgiften. Först därefter är det dags att påpeka de brister som faktiskt behöver rättas till. Kritiken bör då vara konstruktiv och inriktad på sådant som barnet kan förstå och förbättra. Källtexten föreslår också ett enkelt sätt att reflektera över sitt eget beteende: skriv under några dagar ner det beröm och de negativa reaktioner som du riktar till barnet. Se sedan efter hur fördelningen mellan dem ser ut. Enligt den föreslagna regeln är färre än fem tillfällen med beröm för varje negativ reaktion ett tecken på att föräldern bör överväga att förändra sitt sätt att uppfostra. Om barnet ständigt får mer kritik än uppskattning för sina ansträngningar kan det börja tro att det aldrig kommer att lyckas uppfylla föräldrarnas förväntningar. En sådan upplevelse kan försvaga barnets självkänsla och öka känslan av oro.
7. Gör inte allt barnet gör till ett tillfälle att ge beröm
Positiv återkoppling är viktig, men överdrivet beröm kan också skapa svårigheter. Om barnet ständigt förväntar sig beröm för det som det gör kan det börja uppfatta varje annan reaktion som ett tecken på misslyckande. Föräldern behöver därför inte hela tiden bedöma och värdera allt som barnet gör. Ofta är det viktigare för barnet att känna att de vuxna verkligen ser, hör och uppmärksammar det. När barnet exempelvis visar en teckning behöver föräldern inte genast säga att den är jättefin eller perfekt. Föräldern kan helt enkelt uppmärksamma att barnet har målat huset blått och ritat moln ovanför det. Föräldern kan också fråga vad en viss del av teckningen föreställer. En sådan reaktion visar ett verkligt intresse för det som barnet har skapat och ger det utrymme att berätta om sitt arbete, utan att varje försök behöver bedömas som lyckat eller misslyckat.
