Emotionell intelligens
Ett barn kan snabbt ta till sig ny kunskap, lösa komplicerade uppgifter och visa enastående intellektuell förmåga, men samtidigt ha svårt att förstå sina känslor, samspela med andra eller hantera besvikelser. Intellektuell förmåga och känslomässig mognad är inte samma sak och utvecklas inte heller på exakt samma sätt. Iakttagelsen att yngre generationer får bättre resultat på intelligenstester men har svagare känslomässiga och sociala färdigheter bör ses som en utgångspunkt för reflektion, inte som ett allmängiltigt och bevisat faktum om alla barn. Den väcker en fråga som ofta får för lite uppmärksamhet i uppfostran: Lär vi barnen enbart att vara duktiga och framgångsrika, eller förbereder vi dem lika väl på att förstå sig själva, bygga goda relationer och möta livets svårigheter?

I den här artikeln
Vad innebär det egentligen att ha emotionell intelligens?
Emotionell intelligens omfattar förmågor som hjälper barnet att känna igen och förstå sina egna känslor och uttrycka dem så att andra förstår, utan att skada sig själv eller någon annan. Den innefattar också förståelse för andras känslor, empati, vänlighet, respekt, samarbete och en vilja att tillsammans hitta lösningar på problem. I takt med den känslomässiga utvecklingen lär sig barnet att inte varje önskan måste uppfyllas genast, att man ibland behöver vänta på en belöning och att det är värt att fortsätta anstränga sig trots hinder. Uthållighet, förmågan att motivera sig själv, hopp, en optimistisk syn på livet samt tilltro till den egna förmågan och tillit till andra är viktiga delar av utvecklingen. Tillsammans påverkar dessa egenskaper hur barnet ser på sig självt, reagerar på vardagens utmaningar och skapar relationer till sin omgivning.
Varför utvecklar vi inte känslomässiga färdigheter lika omsorgsfullt som intellektuella?
Redan från tidig barndom försöker föräldrar ge sina barn så många möjligheter att lära sig som möjligt. De låter dem idrotta, lära sig främmande språk och upptäcka musik, datorer och många andra områden som de tror kan hjälpa barnen att bli mer framgångsrika, nöjda och förberedda för livet. Men kunskap och intellektuell förmåga räcker inte i sig för att hantera alla situationer som livet för med sig. Under de senaste decennierna har känslomässiga förmågor fått allt större uppmärksamhet, både för sin betydelse i goda relationer och för sitt bidrag till det som vanligtvis räknas som framgång i livet. Vissa författare anser till och med att emotionell intelligens kan vara viktigare än resultaten på traditionella intelligenstester. Ändå lämnas utvecklingen av dessa förmågor ofta åt slumpen, trots att de går att lära genom vardagens uppfostran och erfarenheter. En möjlig förklaring till otillräckligt utvecklade känslomässiga färdigheter är att vi inte lär barnen dem tillräckligt medvetet och konsekvent. Samtidigt visar vuxna inte alltid sådana beteenden som gör att barnen naturligt kan ta till sig dessa värderingar. Barnet ser hur människor behandlar varandra i familjen, ute i samhället och i vardagliga möten. Om det ofta får höra att ärlighet, godhet och förståelse för andra inte längre lönar sig, formar det barnets bild av vilka beteenden som är användbara eller önskvärda. Föräldrar påverkar därför barnets värderingar inte bara genom det de uttryckligen lär ut, utan också genom sina kommentarer, handlingar och sätt att prata om andra människor.
Varför är de första levnadsåren särskilt viktiga?
Både den kognitiva och den känslomässiga utvecklingen påverkas av flera faktorer som samverkar. Känslomässiga färdigheter kan utvecklas genom lärande, erfarenhet och genomtänkta sätt att vägleda barnet; det betyder inte att uppfostran saknar betydelse för den kognitiva förmågan. Den tidiga barndomen är särskilt viktig, eftersom barnet då snabbt tillägnar sig nya sätt att bete sig och reagera samtidigt som hjärnan genomgår betydelsefulla utvecklingsförändringar. Erfarenheter från den här tiden bidrar till att forma de mönster som barnet senare använder för att förstå situationer, uppleva känslor och möta svårigheter. Genom vardagens relationer bygger barnet gradvis upp egna sätt att hantera problem, besvikelser och utmaningar. Syftet är inte bara att förbereda barnet för framgång, utan att hjälpa det att växa upp till en tillfreds, frisk och känslomässigt stabil människa.
Hur kan föräldrar omedvetet försvåra den känslomässiga utvecklingen?
Barn föds med förmågan att uppleva känslor, men lär sig gradvis att känna igen, förstå och uttrycka dem i relationerna till dem som tar hand om dem. Under de första levnadsåren är det särskilt viktigt hur föräldrarna bemöter barnets känslomässiga reaktioner. När vuxna uppmärksammar vad barnet känner, accepterar känslorna, sätter ord på dem och hjälper barnet att uttrycka dem på ett lämpligt sätt, får det möjlighet att utveckla sin känslomässiga förståelse. Om känslorna däremot ständigt förbises, inte uppmärksammas eller avfärdas kan barnet lära sig att undertrycka, dölja eller till och med förneka dem. Därför är det lilla barnets behov av uppmärksamhet och föräldrarnas engagemang inte begränsat till mat, hygien och fysisk säkerhet. Barnet behöver också en vuxen som tar del av dess känsloliv.
När vi talar om för barnet vad det inte får känna
Föräldrar försöker ofta stoppa barnets känslor för att de själva blir upprörda eller oroliga, eller tycker att reaktionen är överdriven. Det sker ofta med de bästa avsikter, för att lugna barnet eller skydda det från en obehaglig upplevelse. Ändå kan ett sådant bemötande lära barnet att dölja sina verkliga reaktioner för att undvika de vuxnas missnöje. Från tidig ålder får barn höra att de inte ska vara arga, ledsna eller rädda. Ibland försäkrar vuxna dem om att de inte är hungriga, törstiga eller trötta, trots att det är just det behovet de försöker uttrycka. Raseri, svartsjuka, avund, hat och förtvivlan kan ses som oacceptabla känslor, men ibland begränsas också behagliga känslor som stark glädje eller förälskelse. Barnet kan få höra att det ska sluta ha roligt eftersom det inte passar just nu, eller att det inte finns någon anledning att vara rädd, som om varje känsla måste ha en logisk förklaring. Det blir särskilt komplicerat när barnet samtidigt har olika känslor för någon som står det nära. En lillebrors ankomst kan till exempel väcka så stark svartsjuka att barnet i ett argt ögonblick önskar att brodern aldrig hade fötts. Föräldern kan då svara genom att försäkra att barnet egentligen älskar sin bror, i stället för att uppmärksamma känslan just då. Något liknande händer när barnet gör sig illa eller får en spruta och vuxna säger att det inte gör ont, att det inte är något farligt och att barnet överdriver. Ett sådant budskap kan vara särskilt förvirrande eftersom det kommer från någon barnet litar på. För att förstå hur det känns kan vi föreställa oss att vi verkligen har ont medan en närstående envist hävdar att vi hittar på smärtan. Det skulle vara lika obehagligt om någon försökte övertyga oss om att vi älskar en person som vi känner stark motvilja mot, bara för att andra tycker att personen är god eller välvilligt inställd till oss.
Vad kan barnet dra för slutsatser när känslorna inte blir accepterade?
När vuxna ständigt avfärdar det barnet känner kan barnet börja tro att känslorna är oviktiga, oönskade eller oacceptabla. Den slutsatsen behöver dock inte stanna vid känslorna. Barnet kan få en upplevelse av att det självt, precis som det är, inte duger. I stället för att förstå att känslor är en naturlig del av att vara människa kan barnet tro att det måste bli annorlunda för att förtjäna föräldrarnas acceptans och kärlek. Sådana erfarenheter kan bidra till en negativ självbild och känslor av mindervärde. Ett barn som tvivlar på sitt eget värde kan ha svårt att se sina goda egenskaper och förmågor och därför, av osäkerhet, använda dem mindre och sluta anstränga sig. Följden kan bli att barnet presterar under sin egentliga förmåga. Det motsatta mönstret är också möjligt: Barnet anstränger sig oerhört mycket, får utmärkta resultat och försöker hela tiden bevisa sitt värde, men känner trots framgångarna fortfarande att det inte duger, är missnöjt med sig självt och upplever ibland också en depressiv sinnesstämning.
Föräldrarnas emotionella intelligens påverkar också barnets utveckling
Barn lär sig inte att förhålla sig till känslor enbart genom det vi säger. Hur vuxna förhåller sig till sina egna känslor kan vara lika betydelsefullt. Att utveckla barnets emotionella intelligens börjar därför också med förälderns vilja att förstå sig själv bättre. Kan vi känna igen när vi är ledsna, oroliga, arga eller besvikna? Kan vi sätta ord på vad vi känner, eller är det lättare att trycka undan känslorna? Accepterar vi våra känslomässiga reaktioner eller kämpar vi ständigt emot dem? Förstår vi sambandet mellan känslor, tankar och beteende? Är vi medvetna om i vilken utsträckning vi kan påverka vårt eget humör? Frågorna är viktiga eftersom den som har svårt att känna igen sina känslor ofta också har svårt att reglera dem. Svårigheter att känna igen och uttrycka känslor kan förekomma tillsammans med psykiska och kroppsliga besvär, däribland depressiva tillstånd. Ett sådant samband visar inte i sig vad som orsakar vad och betyder inte heller att det alltid är skadligt att hålla tillbaka en känsla.
Vi kan förstå känslorna och välja hur vi reagerar
Känslomässig självreglering innebär att uppmärksamma sitt humör, märka förändringar och medvetet välja hur man reagerar. Ett sådant förhållningssätt kan vara ett viktigt stöd i vardagen och i arbetet mot sina mål. Känslor beskrivs här som en källa till inre energi, ungefär som bränsle som får en bil att röra sig. De är en del av vår upplevelse, men behöver inte styra varje handling. Även en mycket stark känsla kan mötas med olika reaktioner. Stark ilska kan till exempel uttryckas genom gråt, skrik, ett angrepp på någon annan eller genom att dra sig undan. Att en känsla uppstår är inte samma sak som hur vi väljer att visa den. Just den skillnaden är viktig för den känslomässiga utvecklingen: Vi behöver inte förneka känslor för att lära oss att ta ansvar för vårt beteende.
Barnet märker föräldrarnas humör även när de inte pratar om det
Föräldrar försöker ibland dölja sorg, ilska eller oro för att inte belasta barnet med sina egna problem. Avsikten är ofta att skydda, men barnet kan märka att något har förändrats även när de vuxna är tysta. Det uppfattar ansiktsuttryck, tonfall, beteende och känslomässigt avstånd, men på grund av sin ålder och begränsade erfarenhet förstår det inte alltid orsaken. I förskoleåldern tolkar barn ofta händelser utifrån sin egen roll i dem. Barnet kan därför dra slutsatsen att det har orsakat förälderns ilska eller sorg, även när problemet inte alls har med barnet att göra. Det kan börja tro att föräldern är missnöjd för att barnet inte är tillräckligt bra och sedan att det därför inte förtjänar kärlek.
När barnet tar på sig skulden för de vuxnas känslor
Att missförstå en förälders humör kan leda till mycket smärtsamma tankar om sig själv. Ett barn som tror att det är orsaken till någons ilska eller sorg kan tänka att andra skulle ha det bättre utan det, eller att det aldrig borde ha fötts. Barnet kan säga detta högt eller hålla det för sig självt och utveckla en inre dialog präglad av skuld och känslan av att vara oönskat. Upprepade negativa övertygelser kan bli invanda sätt att se på sig själv; uttrycket ”livsmanus” beskriver här ett sådant mönster, inte en diagnos eller ett förutbestämt öde. Vanliga frågor om döden, som hjälper barn att förstå livet och förluster, är inte samma sak som en önskan att dö, självskada eller en avsikt att ta sitt liv. Uttalanden som tyder på självskada, en önskan att dö eller självmordstankar ska tas på allvar och genast föranleda en bedömning av en kvalificerad specialist inom psykisk hälsa. Om det finns en omedelbar fara ska du stanna hos barnet och söka akut sjukvård.
Hur pratar du med barnet om din egen sorg eller ilska?
När en förälder är orolig, arg eller ledsen är det bra att förklara känslan med ord som passar barnets ålder och, när det stämmer, tydliggöra att barnet inte har orsakat humöret. Det är lika viktigt att säga att känslorna inte förändrar kärleken till barnet. Om något barnet har gjort har bidragit till problemet, förklara det konkreta beteendet och dess konsekvens utan att ge barnet ansvar för att reglera den vuxnes känslor. Det ursprungliga förslaget om en lämplig konsekvens, eller ett ”uppfostrande straff”, avser här en gräns som sätts lugnt, är proportionerlig och anpassad till åldern, inte fysisk bestraffning, förnedring eller skrämsel. Målet är att barnet ska förstå vad det kan rätta till, i stället för att fastna i en diffus skuldkänsla. Det betyder inte att ett straff i sig tar bort skuld. Barnet får uttrycka ilska eller oenighet gentemot en förälder utan att skada sig självt eller andra, i stället för att vända alla negativa känslor inåt. Tydliga gränser behöver skiljas från att ständigt ge barnet skulden för vuxnas känslomässiga tillstånd.
Barnets ilska betyder inte att föräldern har gjort fel
Många föräldrar har svårt att hantera att barnet reagerar på deras krav med ilska, sorg eller öppet motstånd. Sådana reaktioner kan väcka tvivel på den egna uppfostran och en känsla av att inte lyckas vara en bra förälder. Men att sätta gränser leder ibland oundvikligen till missnöje hos barnet, särskilt när det förväntas göra något det inte själv vill. Om föräldrar bara krävde sådant barnet redan hade lust med, skulle deras roll i att vägleda barnets beteende se helt annorlunda ut. Ansvarsfull uppfostran kräver därför ibland beslutsamhet, krav och fasthet, men också tålamod och konsekvens. Det finns dock en viktig skillnad mellan att då och då sätta en obekväm gräns och att nästan ständigt vara på dåligt humör och regelbundet låta frustrationen gå ut över barnet. I det senare fallet kan försäkringar om att barnet är älskat knappast uppväga skadan av återkommande negativa beteenden.
Vilket förhållningssätt hos föräldrarna stödjer den känslomässiga utvecklingen?
Här lyfts den auktoritativa föräldrastilen fram som särskilt gynnsam. Den förenar värme och lyhördhet med tydliga förväntningar, och både föräldrarnas ansvar och barnets roll är klart definierade. Barnet förstår vilka beslut som hör till de vuxna och i vilka situationer det självt kan och bör ta ansvar. Relationen innefattar regler, vägledning och konsekvens, men också förståelse för barnets behov. Inom detta förhållningssätt anses det vara mer gynnsamt för den känslomässiga utvecklingen att föräldern ställer krav men är konsekvent än att vara mycket eftergiven och ständigt ge med sig. Det betyder inte att fasthet ska utesluta känslomässig närhet. Tvärtom behöver barnet både förståelse, stöd och gränser som hjälper det att stegvis utveckla ansvarskänsla.
Känslomässiga färdigheter utvecklas genom lärande och erfarenhet
Emotionell intelligens utvecklas inte bara genom samtal om känslor. Den omfattar många olika förmågor som kan uppmuntras genom vardagliga aktiviteter, relationer och organiserat lärande. Det gäller bland annat moraliska värderingar, empati, samarbete, ömsesidig tillit, självförtroende och optimism, liksom en vilja att ta hand om sina egna behov och andras välbefinnande. Realistiskt tänkande, problemlösning, kommunikation och andra sociala färdigheter, icke-verbal kommunikation, att knyta och bevara vänskapsband, fungera i grupp, visa gott uppförande och ha humor är också viktiga. Barnet lär sig dessutom att hantera framgång och motgång, utveckla känslomässig styrka, känna igen intensiteten i sina känslor och gradvis reglera dem. Allt detta knyter samman den känslomässiga utvecklingen med stärkta psykiska och fysiska förmågor.
Hur kan man utveckla emotionell intelligens från tidig ålder?
Under de första levnadsåren vilar utvecklingen av känslomässiga förmågor på två sammanhängande processer: att föräldrarna utvecklar sin egen emotionella intelligens och att de medvetet lär barnet genom ord, erfarenheter och vardagens relationer. Det räcker inte att prata om förståelse, tålamod eller respekt om barnet inte får uppleva värdena i verkliga situationer. Lek, tid tillsammans, beröring, massage, genomtänkta sätt att bemöta barnet och förälderns förståelse för sin egen stress är några sätt att bygga känslomässig närhet. Genom sådana upplevelser känner barnet att det är älskat, accepterat och viktigt för dem som tar hand om det. Vuxnas sätt att behandla barnet blir samtidigt en förebild för hur det senare lär sig att förhålla sig till sina föräldrar och andra människor.
Sambandet mellan känslomässig trygghet och barnets utveckling i stort
När föräldrar hjälper barnet att tro på sig självt genom lek, samvaro, förståelse och stöd skapar de goda förutsättningar för dess psykomotoriska och känslomässiga utveckling. Ett barn som känner sig tryggare kan ha lättare att använda sina förmågor och vara mer benäget att delta i aktiviteter som hjälper det att utvecklas. Källtexten kopplar också detta förhållningssätt till att förebygga senare svårigheter, däribland depression, aggressivt beteende, beroenden, kriminalitet och hälsoproblem. Sådana komplexa utfall kan inte förklaras av en enda orsak, och ingen särskild uppfostringsmetod kan garantera att de förebyggs. Att ett barn får svårigheter är därför inte ett bevis på att föräldrarna har misslyckats. Det viktiga budskapet är att tidiga känslomässiga erfarenheter har betydelse för barnets långsiktiga välbefinnande, inte att de ensamma avgör dess framtid.
Sjutton sätt att stödja den känslomässiga utvecklingen hos barn i förskole- och skolåldern
När barnet växer blir dess känslomässiga behov mer komplexa, och vardagens relationer ger allt fler möjligheter att lära sig förstå sig självt och andra. Följande råd handlar om ärlighet, vänskap, självständighet, uthållighet, gränssättning, ansvarsfull medieanvändning och sunda levnadsvanor.
1. Bygg en relation där ärlighet gäller åt båda hållen
Barnet förstår lättare betydelsen av ärlighet när den också märks i föräldrarnas beteende. Därför är det viktigt att vuxna är öppna och sanningsenliga mot barnet och samtidigt förväntar sig samma sak tillbaka. Ärlighet blir då mer än en regel som föräldern bestämmer: Den blir ett värde som barnet upplever genom ömsesidig tillit och vardaglig kommunikation.
2. Förklara viktiga familjeproblem på ett sätt som passar barnets ålder
Barn märker ofta att något betydelsefullt händer i familjen även när vuxna inte pratar om det. Att helt dölja ett problem kan därför öka deras oro. Om föräldrarna har allvarliga meningsskiljaktigheter eller ska skiljas behöver barnet få veta att det är ett problem mellan de vuxna. Situationen kan vara svår för dem, men det är deras ansvar att hantera den. Det är särskilt viktigt att tydligt säga att barnet inte bär skulden och att det varken är barnets ansvar eller inom dess kontroll att reparera föräldrarnas relation. Samma öppenhet behövs när en förälder blir av med arbetet eller någon i familjen dör. Det betyder inte att barnet ska få veta alla intima detaljer i vuxnas liv. Syftet är att ge sanningsenlig information som barnet kan förstå, utan att belasta det känslomässigt i onödan. Ärlighet hänger också ihop med hur föräldrar reagerar när barnet döljer sanningen. En lögn betyder inte automatiskt att barnet är oärligt av naturen. Ibland känner barnet rädsla inför förälderns starka ilska eller besvikelse och försöker undvika den reaktionen. Det kan till exempel undanhålla ett dåligt betyg för att skydda både sig självt och föräldern från en obehaglig situation. För barn i förskoleåldern behöver man dessutom ta hänsyn till att det fortfarande kan vara svårt att tydligt skilja verkliga händelser från fantasi. Det som vuxna uppfattar som en lögn kan vara en påhittad berättelse utan någon avsikt att lura någon.
3. Hjälp barnet att knyta och bevara vänskapsband
Relationer med jämnåriga ger barnet möjlighet att lära sig samarbete, ömsesidig förståelse och hur man håller kontakt med andra. Föräldrar kan stödja den utvecklingen genom att skapa tillfällen att träffa andra barn, bjuda hem vänner på födelsedagar eller ordna träffar vid andra tillfällen. Det är också viktigt att inte vara alltför kritisk till barnets val av vänner, så att det får utrymme att bygga egna relationer och göra egna erfarenheter bland jämnåriga.
4. Lär barnet att vara artigt och visa hänsyn
Ett vänligt och artigt bemötande är en viktig del av den sociala utvecklingen. Barnet behöver gradvis vänja sig vid att behandla andra med respekt, oavsett i vilket sammanhang de möts. Föräldrarnas krav på gott uppförande får större tyngd när de vuxna själva visar samma hänsyn.
5. Uppmuntra omtanke om människor som behöver hjälp
Empati kan stärkas genom konkreta erfarenheter där barnet får göra något till nytta för en annan person. Föräldrar kan uppmuntra barnet att hjälpa barn och vuxna som är sjuka, lever i fattigdom, är mer utsatta eller befinner sig i svåra livssituationer. Att delta i insatser för andra kan också hjälpa barnet att förstå deras behov och känna att de egna handlingarna kan göra skillnad i någon annans liv.
6. Håll fast vid de regler du tycker är viktiga
Föräldrars eftergivenhet beror ibland mindre på ett genomtänkt val i uppfostran än på trötthet och tidsbrist. När en förälder är överbelastad kan det kännas enklast att ge barnet vad det ber om för att få en stunds lugn och hinna med sina uppgifter. Om det blir ett återkommande mönster blir reglerna däremot allt otydligare. Därför rekommenderas här ett auktoritativt förhållningssätt där föräldern behåller ansvaret för viktiga beslut och inte släpper gränserna enbart för att barnet visar missnöje.
7. Lär barnet att försöka igen efter en motgång
Uthållighet utvecklas när barnet får möjlighet att fortsätta försöka även om något inte fungerar första gången. Föräldern kan spela en viktig roll genom att tålmodigt uppmuntra till ett nytt försök, ett annat tillvägagångssätt eller ytterligare ansträngning. Målet är inte att kräva ett perfekt resultat, utan att hjälpa barnet att inte automatiskt se en svårighet som ett skäl att ge upp.
8. Ta inte över problem som barnet kan lösa självt
I sin vilja att hjälpa tar föräldrar ibland omedvetet ifrån barnet möjligheter att lära sig på egen hand. Att regelbundet göra barnets läxor eller lösa varje konflikt med jämnåriga kan signalera att barnet inte är kapabelt att hantera utmaningar självt. Med tiden kan barnet ta till sig den bilden och sluta anstränga sig. Det är därför mer hjälpsamt att ge stöd men låta barnet behålla ansvaret för en uppgift när det klarar det. Vuxna behöver inte automatiskt ingripa i varje konflikt med andra barn, såvida det inte finns en tydlig obalans i styrkeförhållandet, mobbning eller någon annan situation som kräver skydd. För att bygga självförtroende kan ett lägre betyg på barnets eget arbete ha större pedagogiskt värde än ett utmärkt betyg som bygger på någon annans insats.
9. Låt barnet se att du inte heller är perfekt
Föräldrar behöver inte hela tiden framställa sin egen barndom som en obruten rad av framgångar och oklanderliga handlingar. Att ibland berätta om sina svagheter, svårigheter eller misstag kan stärka närheten och en föräldraauktoritet som bygger på tillit. Barnet får då möjlighet att förstå att vuxna inte heller alltid lyckas med allt. Att erkänna sina egna brister betyder däremot inte att man automatiskt ska tillåta samma beteende hos barnet. Föräldern har fortfarande ansvar för att vägleda barnet mot det beteende som föräldern anser är rätt.
10. Begränsa tiden framför tv:n
Som ett strikt, förebyggande förhållningssätt rekommenderar författaren att begränsa tv-tittandet till sammanlagt en till två timmar i veckan när barnet har fyllt tre år. Det är ett medvetet restriktivt råd från författaren, inte en universell siffergräns fastställd av WHO eller American Academy of Pediatrics (AAP). En högre övre gräns i en rekommendation betyder inte att barnet behöver tillbringa så mycket tid framför en skärm. Även innehållet behöver uppmärksammas: Återkommande exponering för våld på tv kan vara förknippad med minskad känslighet för andras lidande, men det är inte en oundviklig följd för varje barn. Syftet med förhållningssättet är att ge större utrymme åt relationer, lek och andra erfarenheter, utan att hävda att varje enskild minut av tittande nödvändigtvis orsakar skada.
11. Var särskilt uppmärksam på skärmar under de första åren
För barn under tre år rekommenderar författaren att undvika tv och annat skärminnehåll, även på datorer. Det är ett förebyggande föräldraval som prioriterar direkt samspel, lek och erfarenheter i den verkliga omgivningen. Omsorg om hjärnans tidiga utveckling ska inte omvandlas till ett påstående om att varje kort exponering för en skärm orsakar skada. Professionella rekommendationer varierar med ålder, innehåll och hur medier används, så författarens striktare förhållningssätt presenteras inte som en gemensam regel för alla hälsoorganisationer. Budskapet är fortsatt tydligt: Under de första åren kommer relationer och aktiviteter utan skärm i första hand.
12. Skilj digitala aktiviteters möjligheter från deras begränsningar
Vid sidan av de förebyggande råden om skärmar är det viktigt att skilja mellan olika digitala aktiviteter. Källtexten tar upp möjligheten att visst datorbaserat innehåll och vissa spel kan stimulera särskilda känslomässiga färdigheter, men anger inte vilka spel, åldersgrupper eller förmågor som avses. Den möjligheten ska därför inte framställas som bevis för att alla spel gynnar den känslomässiga utvecklingen eller som ett skäl att bortse från de rekommenderade begränsningarna. Det är viktigt att bedöma det specifika innehållet och hur det används, i stället för att tillskriva alla digitala aktiviteter samma effekt.
13. Avsätt tid bara för barnet varje dag
Den dagliga kontakten med barnet behöver inte alltid innebära långa eller särskilt planerade aktiviteter. Det viktiga är att hitta åtminstone lite tid för gemensam lek, samvaro eller samtal. Sådana stunder ger möjlighet att lära känna varandra bättre, stärka den känslomässiga närheten och förstå vad barnet upplever. Genom regelbunden kontakt får barnet uppleva förälderns intresse och närvaro.
14. Acceptera känslorna och lär barnet att ta ansvar för sitt beteende
Barnet ska kunna prata fritt om vad det känner utan att få höra att det inte borde känna så. Känslor väljs inte på samma sätt som handlingar och försvinner inte bara för att någon säger att de är obefogade. Däremot går det att lära sig och få vägledning i hur man uttrycker dem. Förälderns uppgift är därför inte att förbjuda ilska, sorg eller rädsla, utan att hjälpa barnet att känna igen, förstå och uttrycka känslorna utan att skada sig självt eller andra. Barnet får vara argt och samtidigt lära sig att ilska inte rättfärdigar alla beteenden.
15. Ge utrymme för humor
Humor har också en plats i den känslomässiga utvecklingen. Att skratta tillsammans och odla humorn kan vara en del av familjens vardagliga samvaro. Genom sådana erfarenheter upptäcker barnet en ljusare sida av mänsklig kommunikation, och humor blir ännu ett sätt att uttrycka sig och skapa kontakt med andra.
16. Skapa vanor som stödjer fysisk och känslomässig hälsa
Att stödja den känslomässiga utvecklingen hänger också samman med familjens levnadssätt. Föräldrar och barn kan tillsammans skapa sundare vanor, bland annat balanserad kost, rörelse och aktiviteter som passar barnets förmåga. Avslappning och sätt att hantera ångest och stress har också en viktig plats. Vanorna är inte bara till för barnet: Även föräldern kan genom dem utveckla egna resurser för att bättre hantera vardagens påfrestningar.
17. Visa barnet hur man kan möta livet med optimism
Barnets inställning till svårigheter formas till stor del genom att se hur vuxna hanterar dem. När en förälder försöker behålla hoppet, söka lösningar och inte ge upp inför problem får barnet ett exempel på optimistiskt tänkande. Optimism lär man sig också av sina föräldrar: Vi kan leta efter möjliga lösningar eller sätt att hantera problem även när vi inte kan lösa dem helt. Det innebär inte att ignorera svårigheterna, utan att utveckla en vilja att förstå dem och fortsätta söka en väg framåt trots hinder.

